Utförsåkning 100219
Hola amigos! Qué tal?
Estoy bien! Hoy es sábado y el tiempo es muy cubierto de nieve!
Min lust till att blogga har väl inte varit så bra på sistone, eller hur?
Men nu sitter jag här och försöker få ihop ett inlägg... Får väl se om jag fulländar det och publicerar eller om jag bara trycker bort det efter ett tag och låter det vara. Nej då, det ska jag inte, för nu ska jag berätta om min första gång på ett par utförsåkningskidor och i en lift. Puh!
Igår hämtade pappa mig här ute ungefär klockan halv 10 på morgonen/förmiddagen. Sedan hämtade vi Isak och Alex hemma hos Alex där Isak sovit över. Sedan åkte vi mot Ingatorp och Valbacken!
Väl där så hyrde vi, pappa, Hugo och jag, skidor och Isak en snowboard. Alexander hade en egen. Sedan fixade vi liftkort också. Priset var en aning chockerande, men egentligen så var det nog inte så farligt med tanke på att skidor kostar en del att köpa/hyra in. Sedan bar det av ut i backen, eller ut till liftkön. Jag åkte själv första gången i ankarliften. Den gången gick det bra...! Jag var ganska spänd och nervös första gången vilket inte var så konstigt. Pappa har varit skidskolelärare och var väldigt bra på att lära migoch Hugo hur man åker i zick zack- mönster, hur man gör då man svänger och hur man bromsar. Pappa tyckte att jag var jätteduktig och berömde mig väl. Han gav mig en fin komplimang: "Du åker som en prinsessa, Ester!". Jag måste ha lite utav pappas sportiga gener i blodet, alltså. Första gången och jag åker så bra som jag gjorde, liksom!
Men så bra som det gick då gick det inte alls hela tiden...
Mina åk ledde två gånger till obehagliga störtlopp! Under den andra gången råkade jag glida ur min bana och mina skidor pekade rätt neråt backen och det gav efter i ett störtlopp i hisklig fart och jag gapade stort som ett lejon av rädsla och mina ögon var stora som tefat.
Jag kunde nästan se mig själv åka ner där i backen och det var grymt läskigt! Men på något sätt lyckades jag bromsa in ungefär halvvägs ner i backen. Jag lade mig då ner i snön med ansiktet neråt samtidigt som tårarnara rann i en efterchock. Pappa skällde ut mig lite och sa att det är farligt att bara glida iväg sådär för både mig och omgivningen och att jag inte lydit hans råd. Men det var ju inte alls med mening.
Lifterna och jag var inte alls överens alla gånger heller...
När jag åkte i ankarliften en gång så fastnade mitt ben i det ena "ankarbenet". Den gången åkte jag med en kvinna jag inte kände. Och då for jag omkull samtidigt som mitt ben hängde i ankaret och jag sparkade loss det samtidigt som jag träffade Isak, som satt ner med sin snowboard där, i ryggen så att han gav ifrån sig ett obehagligt skrik av smärta. Efter det så satt jag bara där i backen och kände mig jävligt misslyckad. Jag satt liksom ner i sluttningen mot ett par backar och hade svårt att ta mig upp. Blev lämnad själv där och tillslut drog jag av mig skidorna och gick upp. Sedan gick jag upp mot de störra backarna och satt på mig skidorna igen. Den gången åkte jag själv ner och det gick riktigt bra!
I knappliften åkte jag endast en gång. Och den gången åkte jag ur liften och ramlade bak på pappa bakom mig. Vi ramlade ihop och något satt typ fast i liften. Jag fick panik och bara drog loss det, minns inte ens vad det var i det tillståndet. Men vi låg där och mina ben var typ i spagat/splitt i luften för att mina skidor drog åt liksom, så det kändes typ som att mina ljumskar skulle spricka. DET var obehaligt för pappa ochjag höll typ på att bryta benen och jag skrek neråt "STOPPA LIFTEN, STOPPA LIFTEN!!!". Men det r*vhålet som stod där nere vid liften hörde ju inte så att liften fortsatte gå. Som tur var kom det inga i liften just då så vi hann snirkla oss ur med skidor och allt så att vi blev fria. Jag kände mig misslyckad och ville bara hem efter det, ville inte orsaka fler olyckor. Fiiifaaan!
Men vi överlevde ju i alla fall vilket är huvudsaken!
Och de gånger de gick bra så var det faktiskt riktigt kul! =)
Skriver ett inlägg om kvällen igår och den här dan snart!
